Old Lunar-diary
Jag letade efter en receptsamling till mamma som jag sparat på datorn, när jag kom över en del gamla dagboksinlägg som jag skrev när jag var medlem i ett community vid namn Lunarstorm. Vet inte om någon är bekant med det communityt, men det är väl mest fjortisar där nuförtiden...i alla fall..jag skrev ju så mycket på den tiden...enormt mycket...många ord som strömmade ur mig, jag funderade som en dåre...shit...och bara för det tänkte jag att jag skulle dela med mig..av en nittonårig Malins tankar en eftermiddag i juli år 2001...
here we go:
"Mellan mina öron, inuti huvudet, finns något som kallas för hjärnan. Den är ett slags svampliknande ting som genom elektriska impulser och annat tar emot och skickar signaler från kroppens alla hörn...Men den slutar aldrig att förvåna mig. Trots att det låter enkelt, är det så fasligt svårt och jobbigt att förstå dess arbete och varför den ibland gör en så arg...och ibland glad.
Idag har jag gått omkring med en enda låt på hjärnan hela dagen, och den har jag inte ens hört på flera veckor. Eller mer. Det gör detsamma vilken låt det är för det är så nästan varje dag. Nya låtar...som sitter där någonstans i någon del av hjärnan och gnager. Ibland är det bara en viss sekvens ur en låt...kanske bara ett ljud eller ett gitarrsolo eller något annat. Sitter där i hjärnan. Hur kommer allt egentligen in där? För skulle jag försöka skriva ner allt jag kan komma på som finns i min hjärna skulle inte papper o penna räcka till, eller en dator heller för den delen. Jag skulle få sitta vaken dag och natt i flera decennier för jag kan inte ens föreställa mig hur mycket som lagrats därinne genom mitt liv.
Personer man inte träffar längre finns alltid kvar, gamla lärare från lågstadiet som man fortfarande minns namnen på, den där godisen man hittade på golvet i sitt rum när man städade när man var sju år...Eller när man var på landet och samlade små grodor i en stor hink...så det myllrade av smågrodor i hela gräsmattan o mamma blev arg. Eller när man började gymnaiset, första dagen. Så nervös man var då. Satt där i matsalen o ojade sig o hade ont i magen. Eller när man blev kär för första gången o trodde man skulle dö av kärlek. Sedan kom man på att man inte alls var kär...som vanligt. Utan man bara bråkade med personen som man inte kände...Var ovän med någon man inte kände...ganska lustigt ändå...Eller den där äckliga tacosen vi fick i matan när jag gick i femman. Jag minns så himla mycket och det vore faktiskt kul att kunna skriva ner allting, men det är ändå en svår uppgift...
Jag minns den allra första dikten jag skrev...och den allra första berättelsen jag skrev...och jag minns att jag och min kusin brukade samla sniglar i våra cykelhjälmar när vi var små. Stora, tjocka sniglar...:)
Småsaker, men de betyder så oerhört mycket...för mig. Och tänk så mycket jag kommer att minnas senare i livet då jag levt ytterligare 20 år...Vad jag kommer att tänka på då och vad jag kommer minnas mest. Vem jag kommer minnas mest. Vem.
Hjärnan är ett svampliknande ting mellan mina öron, inuti huvudet. Jag har en sån.
Egentligen vill jag bara vara glad, men glädjen skulle ju egentligen inte kunna existera utan sorg och tråkigheter. Egentligen. Så kanske för att få uppleva det glada, måste jag stå ut med en hel del tråkigheter också. Det kanske är så det skall vara, ett evigt cykliskt förlopp...?
Just nu önskar jag...jag önskar...önskar...Äh, ingen idé, det slår ju ändå aldrig in. Jag vet inte hur många gånger jag önskar varje dag. Kanske borde sluta önska...
Tänk att få vara en vild fågel, med sina vingar fara vart än man ville och se hela världen. Och flyga bort...bort...Det enda jag kan göra nu är att trolla. Jag trollar...trollar mig själv...BORT!"
here we go:
"Mellan mina öron, inuti huvudet, finns något som kallas för hjärnan. Den är ett slags svampliknande ting som genom elektriska impulser och annat tar emot och skickar signaler från kroppens alla hörn...Men den slutar aldrig att förvåna mig. Trots att det låter enkelt, är det så fasligt svårt och jobbigt att förstå dess arbete och varför den ibland gör en så arg...och ibland glad.
Idag har jag gått omkring med en enda låt på hjärnan hela dagen, och den har jag inte ens hört på flera veckor. Eller mer. Det gör detsamma vilken låt det är för det är så nästan varje dag. Nya låtar...som sitter där någonstans i någon del av hjärnan och gnager. Ibland är det bara en viss sekvens ur en låt...kanske bara ett ljud eller ett gitarrsolo eller något annat. Sitter där i hjärnan. Hur kommer allt egentligen in där? För skulle jag försöka skriva ner allt jag kan komma på som finns i min hjärna skulle inte papper o penna räcka till, eller en dator heller för den delen. Jag skulle få sitta vaken dag och natt i flera decennier för jag kan inte ens föreställa mig hur mycket som lagrats därinne genom mitt liv.
Personer man inte träffar längre finns alltid kvar, gamla lärare från lågstadiet som man fortfarande minns namnen på, den där godisen man hittade på golvet i sitt rum när man städade när man var sju år...Eller när man var på landet och samlade små grodor i en stor hink...så det myllrade av smågrodor i hela gräsmattan o mamma blev arg. Eller när man började gymnaiset, första dagen. Så nervös man var då. Satt där i matsalen o ojade sig o hade ont i magen. Eller när man blev kär för första gången o trodde man skulle dö av kärlek. Sedan kom man på att man inte alls var kär...som vanligt. Utan man bara bråkade med personen som man inte kände...Var ovän med någon man inte kände...ganska lustigt ändå...Eller den där äckliga tacosen vi fick i matan när jag gick i femman. Jag minns så himla mycket och det vore faktiskt kul att kunna skriva ner allting, men det är ändå en svår uppgift...
Jag minns den allra första dikten jag skrev...och den allra första berättelsen jag skrev...och jag minns att jag och min kusin brukade samla sniglar i våra cykelhjälmar när vi var små. Stora, tjocka sniglar...:)
Småsaker, men de betyder så oerhört mycket...för mig. Och tänk så mycket jag kommer att minnas senare i livet då jag levt ytterligare 20 år...Vad jag kommer att tänka på då och vad jag kommer minnas mest. Vem jag kommer minnas mest. Vem.
Hjärnan är ett svampliknande ting mellan mina öron, inuti huvudet. Jag har en sån.
Egentligen vill jag bara vara glad, men glädjen skulle ju egentligen inte kunna existera utan sorg och tråkigheter. Egentligen. Så kanske för att få uppleva det glada, måste jag stå ut med en hel del tråkigheter också. Det kanske är så det skall vara, ett evigt cykliskt förlopp...?
Just nu önskar jag...jag önskar...önskar...Äh, ingen idé, det slår ju ändå aldrig in. Jag vet inte hur många gånger jag önskar varje dag. Kanske borde sluta önska...
Tänk att få vara en vild fågel, med sina vingar fara vart än man ville och se hela världen. Och flyga bort...bort...Det enda jag kan göra nu är att trolla. Jag trollar...trollar mig själv...BORT!"
Kommentarer
Trackback