Idag är en stor dag, för idag fick några kompisar barn. Klockan 2.45, tror jag det var, inatt kom en liten Axel till världen. Det är deras första barn så jag kan tro att de är lyckliga och lite nervösa nu. Det blir bra för Axel hos så trevliga föräldrar. Det hade gått lätt som en plätt med förlossningen. Skönt att höra.

Jag är så enormt orolig för den dagen jag själv ligger/sitter/står där och ska föda mitt första barn. Det är faktiskt inget jag längtar efter. Jag känner ju mig själv rätt bra och vet att jag kan vara en jävla gnällspik. Jag försöker se mig själv framför mig och tänka hur jag skulle vara som gravid och sen under själva förlossningen. Eftersom jag är en ganska gnällig person (ibland enormt gnällig) så hoppas jag verkligen inte att jag kommer att vara det då. Det vore ju rätt jobbigt att ha mig där gnällandes hela tiden. "Åh, det gör ont i ryggen...åh jag kan inte ligga på magen när jag sover...usch vad jag mår illa....jag måste sitta ner...det kliar under foten och jag når inte...oj vad tjock jag är...jävlar vad ont det gör...nu gick vattnet, fan också..."

Jag vet inte alls hur jag kommer bete mig. Jag kanske blir jättesnäll och glad och ognällig. Det vet man ju faktiskt inte. Jag hoppas det i alla fall och kommer väl att försöka tänka på att inte gnälla allt för mycket. Fast jag kommer nog tycka att "jag har fan rätt att gnälla, jag är GRAVID. Det har ingen annan varit förut. I alla fall inte SÅ gravid som jag är."