När jag var liten tyckte jag mycket om godis. Något som visserligen fortsatt upp till vuxen ålder. Jag brukade inte alltid äta godiset, utan gillade färgglada skumbjörnar (som jag gärna hängde upp på väggen) eller små pillerburkar (de där med viollakritspiller i var en favorit, men jag gillade inte pillerna och det slutade med en massa sådana burkar hemma...med pillerna kvar...) eller bröstsocker i stora klumpar som jag lade i min lilla prydnadshylla som jag hade då. Det såg ju ut som kristaller. Tuggummin brukade jag klippa i småbitar och förvara i någon fin burk eller en söt tablettask.
I fyran blev jag utnämnd till "klassens pryl-och godisgalning", vilket fortfarande stämmer enormt bra på mig.

På min gata brukade folk alltid promenera, vart de än skulle. Till stan och hem från stan, det var vår gata som verkade vara länken däremellan.
Där brukade även Godistanten promenera. Om vi var ute brukade vi få godis av henne. En gång fick jag en jordgubbsklubba.
Ibland brukade vi säga "ska vi gå ut och kolla om Godistanten kommer". Ofta gjorde hon faktiskt det.
Sen blev vi stora, för stora för Godistanten, som säkert bjöd andra barn på sina jordgubbsklubbor.
Det är ett fint minne det där, Godistanten.